Jag har funderat väldigt mycket på hur lyckligt lottad jag är som har ett så bra förhållande som jag har.

Jag har reflekterat mycket över detta, inte minst eftersom jag själv har fasnat i destruktiva relationer när jag var yngre. Jag tror visserligen att man lär sig något från alla sina förhållanden och jag är inte speciellt arg på någon längre trots att jag många gånger blivit sårad och fått mitt förtroende sviket. Det är väldigt lätt att försöka lägga skulden på någon annan om man kämpar hårt för att et förhållande ska fungera och det ändå inte gör det. Det är nog inte så enkelt som att det bara är en persons fel.

---

---

Jag hade en kille under ganska många år som var otrogen mot mig när vi var unga. Vi skulle ha släppt det där, det blev aldrig bra igen och ändå fortsatte vi i flera år. Jag blev paranoid och svartsjuk vilket även han blev, jag tror att han blev rädd att jag skulle ge igen. Det gick så långt att han inbillade sig att jag gjort saker jag aldrig skulle göra vilket gjorde honom arg och otrevlig. Men jag var inte snäll mot honom heller, jag var arg och sårad. Vi var inte alls bra för varandra, min familj och mina vänner slutade tycka om honom och tvärtom. Vi gjorde varandra olyckliga och fortsatte ändå. Vi hade många långa uppehåll men det ledde bara till mer problem. Det födde någon form av äganderätt, vem träffade du då, vad har du gjort under tiden och så vidare?

---

---

Jag hoppas dock att både han och jag lärde oss att man kan inte äga en annan person. Ibland tror jag att kontroll kan vara att lära sig när det är dags att släppa taget. Annars fastnar man i en återvändsgränd. Det är klart att det inte är roligt att ge upp om något man har jobbat hårt för men när man gör det öppnas nya dörrar. Hade jag fortsatt mina andra förhållande, hade Andreas fortsatt sina så hade vi inte träffats och jag hade inte varit så lycklig som jag är nu.

---

---

Mitt förra förhållande var inte så farligt. Vi passade helt enkelt inte så bra ihop. Jag tror att vi hade kunnat vara riktigt bra vänner men vi hade helt olika syn på hur ett förhållande ska vara. Det brast i kommunikation och vi bråkade alldeles för mycket. Jag och Andreas diskuterar mycket hur vi vill ha det, fall vi har samma mål, fall det finns något någon av oss vill ändra på med mera. Jag menar inte att man behöver överanalysera saker, för det mesta går det bra av sig själv men att jag och Andreas pratar bidrar till att det blir få missförstånd. Med Andreas funderar jag på hur jag behandlar honom och på hur bhan behandlar mig. Jag tror att det är viktigt att göra det ibland. Jag är nog ganska komplicerad att vara med men Andreas hanterar det bra och jag är verkligen lycklig. Jag tror att han är lika lycklig som jag.

---

---

Det jag vill komma fram till är att jag vill råda alla till att försöka släppa dåliga relationer oavsett hur svårt det kan vara. Till sist går det och man överlever. Att göra listor listor över fördelar och nackdelar i relationen är alltid en början. Att lära sig att ta hand om sig själv och vara rädd om sig själv är ett större steg. I vilket fall strävar alla efter att vara lyckliga, varför begränsa sig själv med en pojkvän eller flickvän det aldrig kommer att fungera med?

---

---